Fiskedag 5 - årets första regnbågar

Dag 5 (2009-04-19)

____________________________

Plats: Lilla Långetjärn & Kattjärn, Lerum

Växlande molninghet, svag bris

+5 grader

____________________________

05:00 på söndagsmorgonen låg jag och drömde om att en drillning av en 5 kilos öring gjorde att jag "visade backing". Precis när denna leopardprickade jätte började tröttna ding-dongade min Iphone, dags att gå upp och göra om bedriften på riktigt.

Efter några sömndruckna första steg från säng till kök tog jag kaffebryggaren som första anhalt, den var sedan lördagskvällen laddad så det var bara att hitta rätt med pekfingret på "On-knappen". Den började spraka, puttra och lukta gott nästan omedelbart. Ett glas vatten och en skaplig pris Grov Snus fick mig att vakna till på rätt sida.

En titt ut genom köksfönstret - förvånansvärt mörkt. Termotern säger +3,5 grader, inte direkt den försommar jag hade tänkt mig eller som lördagen bjöd på. Men men ... det är ju flugfiska jag ska göra, inte ligga på stranden. Vädret är ju helt enkelt något naturligt man anpassar sig till ...

Kaffet har runnit ner, jag är påklädd och linserna är insatta i ögonen. För utom för ändamålet passande flugaskar (buzzers, nymfer och streamers) och tafsmaterial är fiskeryggsäcken packad med termos, äggsmörgåsar, Risifrutti och ett äpple. Jag är redo och äntligen är sjöarna det också, isen var envis i år. Jag greppar det senaste skivinköpet, Depeche Modes senaste mästerverk Sounds of the Universe, som jag strecklyssnat på hela helgen - den får ljuda i bilstereon på väg ut till medlemssjöarna i Lerum. Äntligen!

Luften känns ren och frisk ute, de som inte fiskar och även många som gör det ligger fortfarande och sover.

05:45 parkerar jag bilen. Jag sätter ihop mitt spö och och monterar på rullen. Det ska bli väldigt intressant att prova den för året nya linan, Rio Gold, även till mitt #6 spö. Linan och jag blev kära i varandra under förra säsongen, men då tillhörande mitt #4 spö. Kommer #6 vara lika bra och klockren?

Det är en mycket trevlig promenad genom skogen, det är ny mark för mig. Ny mark och nya fiskevatten - hur bra kan en söndag egentligen bli? Jag är helt ensam i skogen och vid sjöarna, premiären i medlemsvattnen var under lördagen, jag antar att det var fler här då? Jag kommer fram till den sjö jag bestämt mig för att börja vid, jag går fram ser direkt den kastbrygga som passar bäst utefter vindriktning. Jag vill börja fiska direkt, men jag har ingen panik. Sätter mig istället ned på en mossbeklädd sten, tar av mig ryggsäcken och plockar fram termosen. En kopp kaffe och vak-spaning innan fisket drar igång är guld. Det är skönt med den naturliga tystnaden - när man bara hör naturliga ljud i dess naturliga omgivning - morgonpigga fåglar och vinden som leker i trädkronorna. Underbart!

Så till en av livets, eller i alla fall dagens, viktigaste fråga - vad ska jag ha för fluga? Det tokvakar ju inte direkt och det syns inte direkt några insekter på land, i luften eller på vattenytan. Dessa konstateranden för mig till askarna med nymfer och streamers. Jag bestämmer mig för en svart-gul Montananymf, jag gillar flugan och jag älskar färgkombinationen.

Går ut på kastbryggan som ligger perfekt några centimeter ovanför vattenytan, jag ser inte fiskfjäll eller fiskblod på den. Är det ett bra eller dåligt tecken? Bra för att det kan innebära att sjön/bryggan inte är utfiskad efter gårdagens premiär eller dåligt för just detta konstaterande. Vi fiskare gillar ju att konspirera och hitta orsaker till olika saker som rör vår favoritsysselsättning.

Att Rio Gold är en oerhört kompetent lina och passar mig och min kaststil perfekt råder det ju ingen tveksam om. De första kasten rullar ut fint över den lugna vattenytan, det enda problemet är att ingen fisk vill hugga. Men efter en fem, sex kast är det dags. En klar stöt och några ryck i linan gör att jag vaknar till 100% - jag är dock för sen med mothugget. Jag kastar ut min nymf till samma area igen, låter den sjunka och tar hem den kort och ryckvis - detta blir för mycket för regnbågen. Denna gång är mitt mothugg perfekt ... fisken gör ett par flyktförsök ut på djupare vatten men det är ingen större fisk, det känner jag igen. Jag tar hem den lugnt och försiktigt, men ändå så bestämt och så fort jag har möjlighet då jag inte skall behålla den. Tar den i håven, fotograferar, tar bort kroken ur dess mungipa och sätter den åter i sjön. Fisken gör mig på ännu bättre humör, och inte blir det sämre av att ett något större vak syns och hörs ca. 15 meter längre ut i sjön samtidigt som jag återutsätter fisken.

Min Montana flyger i luften igen ... inget händer på en halvtimme och jag börjar bli hungrig ... Jag bestämmer mig för en halvtimmes ytterliggare fiske innan frukost skall intagas på sittandes på samma mossbeklädda som tidigare. Jag byter sida och fiskar utmed högerkanten av stranden från bryggan sett, där ligger några fallna träd ut i vattnet och det är en del överhängande vegetation ut en från land - det kan vara hett och det är det. Det hugger igen, jag gör mothugg och denna gång är det en betydligt större fisk. Ett tyst "Yes!" hörs från min stämma, fisken står stilla i vattnet, jag höjer spöet och vevar in löslina. Då brakar det loss, fisken rusar en gång, två gånger. Jag tar in lina och då rusar den igen. Jätteroligt! Var det detta jag drömde om innan jag vaknade? Är detta min 5 kilos drömöring som gör att rullen får visa backing? Nej, så är det ju inte riktigt. Jag har ju varit bortskämd med några hyfsade fighter med, om än dock inte gigantiska, stridslystna vår havsöringar utmed kusten, men ingen har bjudit på ett sådant här lockande motstånd. Jag har ingen klocka på mig, och jag tänker inte direkt på hur mycket klockan är, kroppsklockan har ju redan signalerat "Frukost". Men jag uppskattar att drillningen av den här regnbågen tar 15 minuter. Till slut hamnar den i håven. Nymfen har hamnat långt nere i svaljet, det är en fet fisk och en fisk hade jag tänkt ta hem till middag - den här blir perfekt. Fisken får känna på "Prästen" därefter lägger jag den i medhavd plastpåse. Hmmm... Ugnsbakad med lite grönsaker och örter, kokt potatis och romsås och kanske en god Riesling till det. Sätter sig som bomull i magen.

Morgonkiss bakom en gran, handtvätt och ett djupt andetag - nu är det dags för frukost. Jag älskar de här stunderna! Dom gör mig så mycket gott, i livet, för stunden ... Jag kan släppa jobbet. Kristider. Varseltider. Frukost i naturen, i kombination med fiske eller inte. Sitta och titta ut över en sjö, ett vackert landskap och ha en kopp kaffe, några mackor eller annat tillhands. Nyttigt för själen ...

Jag tar det inte bråttom, en sådan här dag har jag inte bråttom. Jag äter mina äggmackor och dricker mitt kaffe i lugn och ro. Jag har ju redan haft två på, varav en kan jag titta på i påsen vid mina fötter. En fin fin matfisk.

Jag ser lite vak ute i sjön. Vad är det fiskarna går och plockar i ytskiktet, det måste vara myggpuppor. Jag bestämmer mig mitt i en tugga att byta taktik - fiska myggpuppa i ytskiktet, vad roligt. Plockar upp mobiltelefonen för att titta på klockan, jag uppskattar tiden till 09:00, i verkligheten är den 08:30. En bonushalvtimma, klockrent! Jag tittar på tafsen, det finns en knut på den - jag tolkar det som att svingen fortfarande är ringrostig.

Jag fiskar min myggpuppa utan lyckat resultat - inget händer. Jag funderar och konspirerar ...

Jag bestämmer mig för att byta plats och sjö. Jag tar in linan på rullen, plockar upp håv och plastpåse med fisk och beger mig iväg på den mindre stigen till den minsta sjön (Kattjärn) av medlemsvattnen. Här är det mycket begränsad isättning av fisk, catch & release med andra ord. Känner efter i fickan på ryggsäcken bredvid peangen, tången är med. Hullingslöst. När jag går förbi vindskyddet vid sjön hör jag en katt jama. Är detta ett skämt? Bor det en katt här vid Kattjärn. Nästan kusligt ...

Här uppe blåser det ingenting och vattenytan ser ut som en spegel. Att identifiera vak här är enkelt, även för den som inte skulle veta vad det är man skall leta efter eller vad ett vak är. Men inget vakar. Jag byter fluga till ett Haröra med guldskalle. Det är lite knixigare att kasta här, man är inte bortskämd med överdrivna kastgator vilket givetvis tillför sporten ett extra segment. Det går bra ändå ... de första kasten i alla fall. Men efter sex, sju kast får jag napp i bakkastet, jag gör mothugg och jag har fångat en ung gran. Jag småler åt situationen ...

Jag får bort flugan utan större problem ... kastar ut. Känner en stöt, gör mothugg ... men inget. Jag kastar ut igen. En stöt till, nytt mothugg och tafsen kommer upp ur vattnet men flugan är borta. Spännande. Jag fiskar ytterligare en timme, med ett nytt haröra men inget händer. Jag konspirerar ... jag går ner till föregående sjö igen.

Jag bestämmer mig för att fiska ytterligare en halvtimme med Montana nymfen igen innan det är dags att åka hem för dagen. Jag går tillbaka till samma brygga som förut, det funkade ju bra där. Ett kast, två kast, tre kast PANG! Där satt den. Jag blundar och kan se bokstaven "R" blinka i vänsterkanten av mina tankar. Det känns som en exakt repris från min tidigare drillning. Det är det nästan också, förutom att det givetvis inte är samma fisk, den ligger ju i en påse några meter bort. En kvart senare ligger den i håven, det är en fin fet regnbåge på en bit över 2 kg, en riktigt fin fight bjöd den på. Tack för kaffet! Jag återutsätter den med glädje. Jag känner att jag har haft en fantastisk dag som smakar mera.

Med ett hånflin packar jag ihop, vandrar bort mot bilen. Jag diarieför mina fångster i fångsboken vid klubbstugan, packar in i bilen och kör hemåt.

Det har varit en underbar dag, en lysande söndag ...