Dag 12 (2009-06-07)
___________________________________
Plats: Säveån, Floda
Väder: 14 grader, växlande molnighet, regn/hagel
___________________________________
Sist jag var på plats för fiske vid Säveån blev det ingen fisk och den dagen bjöd också på en mindre rolig sorti i ett spöbrott. Men nu var det dags igen ...
Jag lurade kroppen genom att ställa klockan på 06:30, vilket i vanliga fall innebär uppstigning när det vankas vardagslunk och arbete. Kaffekokning, packning av vadarutrustning och säkerställande att rätt flugaskar är medpackade gör att jag vaknade på rätt sida. Statoil i Floda där fiskekort skall inhandlas öppnar 08:00 och dit tar det cirka en halvtimme dörr till dörr, vilket gör att jag slipper stressa - skönt. Solen skiner ute, termometern visar 12 grader och trädtopparna är stilla - det kan bli en trevlig stund vid ån.
Väl ute visar det sig att även om solen skiner så är himlen inte helt ljusblå, ganska tunga moln av olika färg och karaktär gör sig synliga - det kan bli en trevlig stund vid ån. Bilfärden ut till Floda innebär genomgång av taktik. Var skall jag fiska? Vad skall jag ha på tafsspetsen? Jag funderar i banor om säkra kort eller nya upplevelser. Kommer det kläcka Åsländor, Forssländor och/eller Sjösandsländor? Det hade varit underbart att få fiska torrfluga på hårt och tydligt vakande fisk. Jag vet att jag helst skulle ha varit på plats vid ån vid soluppgång, men för mig som bor en bit bort är jag beroende av Statoils öppettider och inte vill åka en extra runda till Floda med bilen dagen innan för att köpa kort av miljö- och ekonomiska aspekter, är det i dagsläget omöjligt. SMS-biljett eller Internetbiljett någon? Kanske är svårt att koppla det kvoterade antalet biljetter med modern teknik, men det hade varit smidigt.
Jag är framme vid Statoil ganska exakt 08:00 och inhandlar mitt förhandsbokade fiskekort av alltid trevlig personal. Framme vid parkeringsplatsen vid Tullängens Idrottsplats bestämmer jag mig för att gå lite mer nedströms än vanligt och börja fiska i en utav åns mer lugnflytande passager. Jag glider i vadarutrustningen, spöet och rullen monteras ihop och samman och ryggsäcken sätts på. Let's get ready to rumble!
Jag är inte ensam, det stod en bil på parkeringsplatsen när jag kom och nu ser jag antagligen bilens ägare som målmedvetet står och fiskar av vid det hot-spot där jag vanligtvis huserar. Skitfiske på honom! Jag går vidare nedströms, det är en trevlig promenad. Det har hänt ganska mycket i naturen under de två veckor jag varit frånvarande. Allt är mycket grönare och lummigare och fågellivet tycker jag också känns tydligare. Och de som spelar golf brukar kalla golfbanan världens vackraste idrottsarena. Pyttsan!
När jag kommer fram till den del av ån (mellan Keseforsen och Mayfly Pool) jag tänkt spendera dagen på ser allt perfekt ut. Ån flyter långsamt och lockande fram och i motljuset ser jag allsköns aktivt insektsliv över vattnet. Små dagsländor och faktiskt några mindre nattsländor syns karaktäristiskt tydligt, något som inte direkt får mig mindre fiskesugen och ivrig - men jag ser och hör inga vak. Jag sätter mig vid sidan av vattnet för att fatta viktiga beslut - vilken tafsspets och fluga skall jag börja dagen med. Beslutet är inte långt borta och en tafsspets på 0.17 och en Åsandsländeflymf knyts på. Nymfen går ganska ytligt och det tror jag på, en känsla som man inte skall förringa i flugfiskesammanhang. Jag tar sikte på en sten mitt ute i ån, det är lättvadat fram mot den och jag stannar tio meter innan. Om öringen är huggvillig och hungrig och det jag skall servera den gillas kan jag nästan garantera att det står en öring bakom stenen - skolboksexempel. Löslina tas ut och det knarrar underbart i Bo Mohlin rullen, första kastet placeras tre, fyra meter uppströms stenen så att flugan hinner sjunka några decimeter innan den når fiskens fönster. Inget händer, och gör inte så på någon timme. Jag byter fluga till en större harörevariant med guldskalle för att säkerställa om fisken står något djupare - inte heller det fungerar. Kaffepaus!
Kaffet smakar som vanligast allra godast i naturen. Det är ljuvligt att sitta utmed ån och lyssna hur det brusar från två håll och hur det fågelkvittrar från alla håll. Jag tar fram min kikare och tittar efter något spännande jag såg i pereferin när jag stod utvadad tidigare, visst är det en familj Kungsfiskare som bygger bo i strandkanten längre bort. Vackert och mäktigt. Jag har inga sötsaker till kaffet, men några vak som hörs längre bort mot Mayfly Pool slår vilken chokladkaka som helst. Spännande ... det börjar alltså att vaka lite grann nu. Jag avslutar min kaffepaus och beger mig mot vaken.
Väl framme vid vakplatsen konstaterar jag snabbt att jag kommer att få riskera tafs och fluga för att kunna stå på rätt ställe, det finns överhängande träd några meter bakom där jag kan stå och det är överlag väldigt svårvadat. En flytande nymf knyts på och de första kasten går bra, även om det skulle vara önskvärt att flugan skulle landa ytterligare några meter till längre fram. Men så händer det! Min fluga slår ner på vattenytan och det plaskar till ordentligt i området kring flugan. Jag gör ett mothugg, men det sitter inget på kroken. Jösses, vad var det! Adrenalinet pumpar och mitt hånflin är stort. Siktade öringen, som måste haft en bra storlek med tanke på plasket, på min fluga? Jag övertygar mig själv om att så är fallet och övertygar mig själv om att jag hittat nyckeln för just den här öringen. Jag är så ivrig att jag i nästa kast glömmer bort att det står en djungel ivägen bakom mig och sätter flugan prydligt i en trädstam, jag skrattar och svär samtidigt.
Samtidigt som jag har fullt upp att hämta flugan i trädstammen och i några grenar vakar det kraftigt igen på andra sidan ån. Tafsen har fått sig en omgång av min och trädets omilda behandling, jag sträcker ut den och jag är på G igen. Flugan placeras väl något uppströms och den driver lugnt och fint mot vakplatsen, detta repeteras ett par gånger och ÄNTLIGEN rycker det i linan! Ett ganska försiktigt mothugg följer och det är full action i spötoppen, det är en stark och stridbar fisk som alltid i Säveån. Nästa fråga som pulserar innanför pannan är självisk - hur stor är den? Svaret kommer ganska omgående då öringen känner för att slå en volt för att komma loss, det är absolut ingen större storlek, men den är som sagt stridbar och stark vilket resulterar i en trevlig kamp oss emellan. Jag lyckas näta den och den är smäktande vacker och i fin kondition och kring 40 centimeters strecket. Öringen sprattlar livfullt i håven, skönt att den har krafter kvar efter drillningen. Jag återusätter den försiktigt och efter att chocken lagt sig sprätter den fint iväg ner på tryggare mark under vattenytan. Jag är lycklig och euforisk - det luktar äntligen fisk om håven igen efter två fisktomma turer. Jag märker den efterföljande halvtimmen att min koncentration inte är hundra procentig för flugan hamnar inte alls där jag önskar i vattnet och när jag sätt den i strandkanten bestämmer jag mig för att det är lunchdags.
Det finns kaffe kvar i termosen och smörgåsar med makrill i tomatsås på i ryggsäcken. När jag sitter vid strandkanten och filosoferar ser jag Kungsfiskarna igen, inte helt fel att se en praktfågel när man äter lunch - så skulle man kunna ha det varje dag. Efter att det varit tyst i en kvart börjar det åter vaka på ett par ställen nära där jag krokade öringen förut, jag ser också stora vita dagsländor som jag identifierar som Åsländor börjar surra utöver vattnet. Torrflugedags! Jag letar i torrflugeasken efter en passande imitation och hittar en ljus större dagslända eller "rocken".
Flugan flyter högt och fint, men passerar över vakplatserna utan resultat och efter nästan en timmes nötande ger jag upp hoppet på flugan och knyter på en betydligt mindre mörkare allmän dagslända - en imitation av det jag ser i luften och på vattenytan. Spännande! Efter några kast hoppar en mindre öring upp och slukar min imitation. Fisken är en decimeter mindre än den tidigare fisken, men kämpar väl och ger mig och mitt spö en match i några minuter. Efter återutsättningen märker jag att något är på väg att hända i naturen - det blir mörkt och börjar blåsa, snart börjar stora droppar falla från himlen och snart bryter det ut. En mäktig och hård regn- och hagelskur. Jag låter linan ligga ute i vattnet och drar upp luvan på vadarjackan. Jag tycker det är mysigt att stå där i vattnet med vadar utrustningen på, dock tror jag inte att de som är ute utan vadarbyxor och vadarjacka tycker det är speciellt mysigt. Efter tio minuter är det över och solen skiner igen. När jag drar upp spötoppen för att luftkasta min fluga torr igen märker jag att det inte finns någon fluga kvar på tafsspetsen. Konfunderad bestämmer jag mig för att kombinationen av min lilla fight tidigare med hårt haglande slagit av den tunna tafsen?
Jag ser flertalet vita sländor som flyter på vattenytan som inte överlevt den plötsliga skur jag nyss upplevde. Kanske öringen kommer kalasa på ett fingerat spinner fall nu? Jag knyter på en vit spent spinner för att prova, man kan ju bara misslyckas. Men jag lyckas! En stolt och vacker öring i samma proportion som den senaste fisken tycker min spent fluga ser mumsig ut och tar ett hastigt beslut. Öringen är i storlek som en skollinjal på 30 centimeter och även denna bjuder upp till dans i några minuter. Samtidigt som jag tar in fisken ringer mobiltelefonen i jackfickan, den får ringa tänker jag och fortsätter inrikta mig på att ta hem fisken på bästa sätt. Den håvas, granskas och återutsätts.
Jag returnerar samtalet jag nyss mottog - familjen börjar längta efter pappa och jag får lite dåligt samvete. Jag har haft en underbar dag vid ån och hoppas jag kan komma tillbaka snart igen. Kanske jag då får möjlighet att inrikta fisket mer på nattsländor? Vem vet, hoppas kan man ju.
