_________________________________
Plats: L. Långetjärn, Lerum
Väder: Sol, 3-5 grader
______________________________
Väldigt fiskesugen vaknade jag på lördagsmorgonen, snabb frukost intogs och termoskaffe bryggdes. Är detta sista fisketillfället för i år, kommer den feta damen sjunga för mig i bilen på hem efter fisket? Havsöringsfisket och Säveåfisket är förbjudet och klubbsjöarna stänger för fiske den 15/11. Även om det är cirka en månad till det datumet ännu så vet jag att kalendern är ganska fullbokad på helgerna framöver och spontanfiske en vardagskväll lyckas jag nog inte pricka in med tanke på solens vilja att belysa min del av klotet den här tiden på året.
Förutom att detta antagligen då är mitt sista fisketillfälle i år så är det här tillfället också unikt på ett annat sätt, nämligen att jag skall fiska med hembundna flugor. Äntligen har jag kommit igång på riktigt med flugbindningen, och det är inte en dag för tidigt. Jag har haft utrustning tidigare, men den har mest bara legat hemma och blängt på mig och gett mig dåligt samvete. Jag tror att jag på vilje underskattat mitt eget tålamod att lära mig något nytt beroende på att jag är livrädd att misslyckas. Men jag har nu äntligen gett mig fan på att ta tag i detta, och det är jätteroligt! Jag började försiktigt för några veckor sedan att binda flugor tillsammans med Johan Klingbergs pedagogiska film ”Att börja med flugbindning” och flugbindarbibeln och mästerverket ”Flugbindning på mitt sätt” av Lennart Bergqvist. Med hjälp av dessa och tillsammans med nyinköpt städ och material började jag att lära mig binda Påfågelnymfer, Haröra, Woolly Bugger, Double Legs, Pheasant Tail, E-12, Red Tag, Myggpuppor och lite egna varianter. Och nu är jag fast! Även om jag fortfarande är i ett något förvirrande status gällande allt material, vilket alternativt material man kan använda och alla ”fackuttryck” som omnämns av vanare flugbindare …
Väl framme vid sjön valde jag att knyta på en av mina hembundna Pheasant Tails i krokstorlek 12, och jag får ju medge att jag var ganska stolt när jag trädde tafsen genom kroköglan. Frågan var ju om den slutgiltiga bedömaren, fisken, också skulle tycka att jag har talang vid städet. Jag kan upptäcka några väldigt försiktiga vak här och var över sjön, jag övertygar mig själv om att det finns myggpuppor i ytan som fisken gärna försiktigt sörplar i sig. Jag kastar mot det näckrosbälte där jag var så lyckosam sist jag var här, men inget händer. Jag mest står och njuter av hela situationen, tystnaden och naturen. Efter stund börjar mitt tålamod att tryta, jag har fiskat av den halvcirkeln av sjö framför mig utan den minsta känning av fisk och några vak har jag inte upptäckt vid min position heller. Jag bestämmer mig för att byta position, bara några kast till … det behövs bara två kast innan det exploderar i spötoppen. Fisk! Det är ett rejält hösthugg och regnbågen är ilsken! Ett hopp, två hopp och och en rejäl rusning rakt ut i sjön. Spöet håller jag enligt instruktionsboken i ett fastgrepp rakt upp och det är faktiskt lite ansträngande, det är en fin fisk som känns betydligt större än de regnbågar jag fått här tidigare i år. Spännande! Efter en sista rusning och ytterligare ett hopp blir fisken trött och lite mer medgörlig och jag kan börja hemtagningen på allvar. Fisken lägger sig något på sidan när jag tar in den, spöet i höger hand och håven i vänstra – kom till pappa! När jag ska till och håva in får fisken antagligen se mitt fula tryne och blir vettskrämd för den börjar ruska på huvudet likt en gädda. Jag tappar den. Den simmar/flyter mycket retsamt ut mot sjön igen för att sen spritta åter ner till friheten. Svordom! Det var nog årsbästa på regnbågsöring och detta på en hembunden fluga och det är just det sistnämnda som räddar mitt humör och dagen. Tänk att jag kan binda en fluga som är fångstgivande, jag måste ta en kopp kaffe …
När jag sitter där i mossan och njuter av termoskaffet börjar det blåsa upp något, vid den här sidan sjön har jag vinden i ryggen och jag bestämmer mig för att vara kvar. Den kommande halvtimman fiskar jag utan att något händer, fast jag är fortfarande euforisk av det jag upplevde innan kaffet. Jag får ett hugg till, efter en kamp på cirka 15 sekunder erkänner jag mig besegrad då även denna firre sliter sig. Det var ju värst vad detta skulle vara svårt idag då!
Det börjar vaka försiktigt vid kastbryggan 100 meter till höger om mig och jag bestämmer mig för att byta taktik och position. När jag tar står och knyter på en myggpuppa hör jag röster som kommer närmare mig i skogen:
– Vakar det nåt? .
– Nja, säger jag. Några småvak mitt ute i sjön. Jag har haft en rejäl bit på och ett hugg.
- Ja, det förstår jag. Sist vi satte ut fisk slank det även med ett par riktiga tafsryckare runt och över två kilo.
- Då var det säkert en utav dom som jag hade på då. Jag tappade den precis innan jag skulle lägga den i håven.
Min klubbkamrat önskar mig ett riktigt skitfiske och går vidare mot andra sidan sjön. Jag kastar ut min lilla myggpuppa och hoppas på det bästa. Jag ser inget vak utan blindkastar och hoppas på att det är ”en sån där lördag” som jag kommer att komma ihåg i vinter. Flugan tar jag in långsamt långsamt utan att spår syns på vattenytan, men ingen fisk ser min imitation eller ratar den. Plötsligt börjar det vaka till vänster om mig, väldigt nära strandvegetationen och efter några ringar på vattenytan kan jag se ett mönster i vaket. Jag tar upp linan och kastar mot området där jag såg en ”ring” för en stund sedan. Jag tar hem lite lina så att den är sträckt och låter flugan ligga där och guppa försiktigt i vågorna som den tilltagande vinden gör. Jag väntar någon minut innan jag börjar ta hem flugan lugnt och försiktigt, men inget händer. Men precis när jag skall ta upp och lufta flugan plaskar det till vid min lilla imitation, jag gör ett mothugg men det finns ingen fisk fast i slutet på spetsen. Är fisken vindögd? Otur? Dålig tajming i mothugget? Ja, oavsett så gläds jag över att fisken såg min egenskapade kreation och ville attackera den.
Det blir ingen fisk i plastpåsen jag packat med för ändamålet idag. Tråkigt, men man kan ju inte vinna jämt även om det är målet. Roligt är ju dock att de flugor jag bundit hemma lockade fisken och att de höll – det ger mersmak.
